Recension: Boven i mitt drama kallas kärlek

Recension på bloggen av nyutkomna boken Boven i mitt drama kallas kärlek (2007, Bazar förlag) av Unni Drougge.

För sju dagar sedan fick jag Drougges nya roman - ja så står det på ett försättsblad - i mitt postfack. Som tidigare sagt, både på denna blogg och andra platser, så är det en självbiografisk berättelse som i huvudsak utspelar sej mellan hösten 1998 och hösten 2005. Sju år som i efterhand ses som sju förlorade år, sju år av terror och rädsla. Under dessa sju år finns pojkvännen Niclas i Unnis liv. Han är stökig, hotfull och våldsam och någonstans mitt i dessa sju år blir han polisanmäld och dömd till samhällstjänst för misshandel av Unni. Men Unni och pojkvännen går arm i arm hem från tingsrättsförhandlingen och förhållandet fortsätter fram tills hösten 2005 då "hon" lyckas bryta sej ur; "hon" eftersom det egentligen är pojkvännen som tar första steget genom sin bekännelse och "gör slut" (även om han hotat och "förslagit" flera gånger innan känns det som på riktigt denna gång). Unni i sin tur tar mod till sej att slänga ut honom och byta lås ganska kvickt så det får ett snabbt avslut.
Tja, det är i mångt och mycket storyn. Det sker under parollen kärlek som tar sej i uttryck i ett beroende och symbios-förhållande med gulliga ord som får konsekvensen att Unni förlorar kontakten med flera gamla vänner och med sina fyra äldsta barn som flyttas och tvingas att bo hos sin pappa.

Ett par saker bör jag tillägga innan jag fortsätter. Jag har faktiskt inte läst alla böcker av Drougge. Den nya boken är den fjärde boken och den tredje romanen som läses på riktigt. Några andra har jag antingen bara påbörjat, funderat på att läsa eller skummat och några står i bokhyllan så fint. Någon bok är bortgiven. Och en bok tror jag ett ex tog med sej, haha.
Nåja, detta iallafall den första roman på ca fyra fem år av Drougge som läses och jag har varit lite lat för att sitta att läsa med penna i handen.

Drougges berättelse är en berättelse om passion, självförakt och självförnekelse. Jag ibland får känslan att det är en berättelse om två narcissister som möts. Att något sådant skulle sluta lyckligt låter horribelt. Drougge talar på några ställen om mötet och livet med en psykopat. Där höjer jag på ögonbrynet och skulle säkert sträckt på mej efter pennan om jag inte varit så lat;
jag är ytterst tveksam till om jag skulle vilja klassa honom som psykopat, en renodlad rafinnerad sådan. Vissa psykopatiska/asociala drag möjligen. Jag vänder mej mot att använda sådan termer allt för "lättvindligt". Niclas verkar ha på tok för lite empati (inlevelseförmåga) för att vara en Hannibal Lector.

Bokens upplägg är intressant. Det är nämligen inte bara Drougges, Unnis, röst som hörs genom sidorna. Boken inleds med ca 30 sidor av hennes äldsta son, i boken kallad Gogge. Gogges instick återkommer titt som tätt och han får även sista ordet. Fin inramning undantag det fula typsnitt som används på Gogges sidor, men något måste ju urskilja mor och sonens texter...
(Unni) Drougges egna text är utformat som ett slags brev till Niclas och börjar med "Käre Niclas" och avslutas med "din en gång tillgivna vän".

Vad finns mer att säga om boken, på ett hyfsat begränsat utrymme? Boken är på sätt och vis svårbedömd. Kanske för den så tydligt uttalande självbiografiska aspekten.

Boken är inte Unnis bästa, men kanske en av de viktigare, viktigaste?, både på en mikro och makronivå. Rent litterärt håller den inte. Språket är slappt och snarare stundtals krystat och inte så rappt som man är van vid. Men det bör samtidigt sägas att stundtals gnistrar det till (och hade jag inte varit så lat så hade jag gjort en markering med pennan). Boken är för lång med sina dryga 400sidor. Boken hade tjänat på att redigeras ytterligare minst en gång. På så sätt hade man kommit åt små missar i språket (ordval, otydligheter osv) och visst tjatigt och onödig textmassa hade kunnat rationaliserats bort eller ersatts något intressantare. Om jag ska välja ett särskilt parti i boken så är det del2 som jag är skeptisk till. Där tappar jag intresset.
Det hade varit intressantare att kanske lyfta fram Eva Lundgren mer. Problematisera begreppet kärlek (mer än symbios och gulligt språkbruk). Problematisera och diskutera hur man kan komma åt problemet med kvinnomisshandel; moraliska aspekter hade gärna kunnat diskuterats mer. Men naturligtvis hade det riskerat att göra boken mer svårläst och svårtillgänglig och kanske blir då en viktig berättelse att berätta det primära.

Gogges instick fungerar överlag bra. De är skarpa. Fräna. Bitska. Iakttangande. Och stundtals hysteriskt roliga. Särskilt ca 150sidor in i boken när de fyra äldsta barnen flyttat hem till sin pappa Mats. Som jag skrattade! Man kan naturligtvis ställa sej frågan varför Mats ska hängas ut (igen - se Andra sidan Alex) men jag tror jag ändå förstår syftet.

Något som jag särskilt uppskattar med Drougges bok är att hon visar på hur böckerna som tidigare skrivits vävs ihop med hennes egna liv. Jag minns mycket väl "Bill och Bull" från när jag läste om dom i den specifika boken för fem år sen.

Man kan självklart fråga sej hur sant det är. Hur sann är denna självbiografi? (Om vi ska diskutera nån slags källkritik). Niclas dömdes och det borde finnas en akt som belägger det. Men det andra? Tja svårt att säga, men flertal vittnen verkar ju funnits som kan bekräfta det hela. Allt från barnen, särskilt Mini - yngsta dottern som bor kvar med Unni och Niclas - till vänner och bekanta. Naturligtvis kan man fråga sej hur korrekta återgivna dialoger och sånt är. Men viss konstnärlig frihet bör väl Drougge ändå få ha när boken beskrivs som roman och inte självbiografi på försättsbladet. Men vad som är allra mest intressant, som jag ser det, är att det emellanåt finns ett slags "glapp" eller "gap" mellan (Unni) Drougges skildringar och det som Gogge skriver. Jag skulle tippa på att sanningen ligger någonstans däremellan.

Slutligen och sammanfattningsvis, Boven i mitt drama kallas kärlek är ingen litterär höjdpunkt. Vare sej i Drougges biblografi eller "utom-Drouggesk kanon". Emellanåt glimmar språket till hos Drougge, och Gogges instick är oftast klockrena uppblandad med en farsliknade satir. Boken sannolikt en ytterst viktig bok i Drougges författarskap och kan säkert ge många utsatta kvinnor stöd. Gapet mellan Gogges och (Unni) Drougges avsnitt är intressant. Men boken är för oredigerad.