Till Cat: "flatromaner"

Detta inlägg skrivs och tillägnas "Cat" som efterfrågade en utveckling av "flatromaner".

Men först: Vem är då Cat? Jag har inte en jävla aning egentligen. Hon (tror det är en "hon") skriver lite kommentarer på Unnis blåggis och har hittat fram till min blåggis då jag också kommenterar där ibland och Unnis så snällt länkat till mej.
Visst några mer ord kan jag säkert vaska fram om "Cat" genom hennes inlägg på nämda blogg men det är jag alldeles för trött och för lat för. Nöjer mej med att konstatera att hon nog kan vara en gnällig granne och att hon nyss lärt sej innebörden av en "björntjänst" ;)

Skrev "flatromaner" inom citattecken eftersom det kanske inte är det bästa tituleringen. Vad jag syftar till är romaner som skildrar lesbiska relationer, en lesbisk intrig kanske man kan säga men ändå inte rätt heller.

Hur som helst har jag läst fyra sådan romaner och tillhörande recensioner i samband med en uppsats kurs i historian. (Lite jämförelser och undersökning hur de förhöll sej till olika teman* gjordes...) Det var följande romaner: Charlie (1932) av Margareta Suber, Kris (1934) av Karin Boye, Stjärnor utan svindel (1996) av Louise Boije af Gennäs samt Smulklubbens skamlösa systrar (2003) av Mian Lodalen.

Böckerna är alla väldigt olika varandra och den lesbiska "intrigen" är mer eller mindre tydlig. Tydligast i de två senaste romanerna. Rent litterärt skiljer dom sej också mycket. Lodalen har gjort en dagboksroman med ett rakt och explicit språk när det kommer till sexskildringar. Boije af Gennäs har en klassisk kärleksroman mellan två personer från olika bakgrund och blir på så sätt en "omöjlig och förbjuden kärlek" som för tankarna till Romeo & Julia eller Tristan & Isolde.
Suber har skrivit i det närmsta minimalistiskt om en kvinna som är förälskad och längtar. Boye skildrar en religiös och existientialistisk kris med ett fylligt symboliskt och poetiskt språk.

Hur skulle jag ranka och tipsa om dessa böcker då eller finns det någon varning?

Suber är tilltalande eftersom den är så kort, knappt 100sidor! Och jag lärde mej ordet "aftontoalett" också. Slutet var bra i den. Så det kan vara ett tips för den som inte orkar läsa så långa böcker och vill läsa böcker som inte säger "för mycket" utan har minimalistiskt (nog inte jättebra ord) drag - helt enkelt ordentligt redigerande. Läsvärd ur allmänbildningssyfte då det är den första "flatromanen" på svenskt område och kan ses som en motsvarighet till Ensamhetens brunn av Radclyffe (1932/1928) som är den första dito "ever".

Boyes bok är den av böckerna som klart är den bästa läsupplevelsen. Fantastiskt språk. Stilistiskt skicklig. Men väldigt snårig och avancerad. Mycket dialoger och monologer mellan mer eller mindre diffusa parter/karaktärer. Kräver egentligen ganska goda kunskaper inom flera områden för att man ska kunna ta till sej den. Mycket religion och bibliska referenser. Skulle säkert vara intressant studieobjekt utifrån ett religionspsykologiskt perspektiv. Inte toklång, ca 250sidor och går att plöja ganska snabbt.

Boije af Gennäs har däremot skrivit en mindre tegelsten, ca 550sidor. Populär bok. Sålt bra. Väl känd i flatkretsar och troligen ganska uppskattad också. Jag gillar hennes språk och stil. Jag gillar beskrivningarna och liknelserna. Mycket semikolon - me like! Boken handlar mycket om kärlek och bär existentialistiska drag om hur individen både bör ha rätt till, och måste göra, val i livet. Jag gillade boken. Trevlig läsning. Men måste ändå lyfta fram en sak som är störande och det sämsta med boken är väl författarens "inlägg" innan boken börjar med att detta är fiktion och alla likheter med verkligheten är slumpmässiga. Boken är självbiografisk och skildrar mötet mellan författaren och Mian Lodalen och deras romans. Boken dediceras också till henne.

Lodalens bok då ja, ingen tegelsten, runt 200sidor. Dagboksform. Likheter till Bridget Jones. Har liknade tillrättaläggande om att likheter med verkligheten är en slump... lite störande. Kanske inte lika tydligt självbiografisk då den inte kretsar kring en händelse/relation i författarens egna liv. Men likheter med författaren finns. Boken har sina styrkor då den skrivs med ett inifrån perspektiv och skildrar flatornas värld i sthlm kring 2000-talets början. Den rör sej över alla teman och är den tydligaste flatromanen. Språket är rätt fram och inget som stör mej om man skriver fitta eller knulla och visst finns det humor i boken men boken håller inte rent litterärt. Varför ens en dagbok som ramverk? Lodalen är helt klart den sämsta av författarna. Jag får hemska vibbar som riktar sej mot När Lucy Sullivan skulle gifta sig av Marian Keyes och det är bland det hemskaste jag läst (försökt läsa). Bara för att man skriver om en okänd eller utsatt grupp i samhället så är det ingen ursäkt till att skriva dålig litteratur och ge ut!

Nej Lodalens bok är en varning och ingen bok som rekommenderas, de andra tre är dock läsvärda. I en ranking hamnar Boye högst upp, sen jämnt mellan de andra två, kanske med viss fördel till Suber då hon skrivit en kort och snabbläst bok och tar en större plats i litteraturhistorien.


*heteronormativitetet, emancipation och samhällskritik.