Gamla Brev

So this is Xmas

And what have you done

Another year over

And a new one just begun

(Lennon)

Kan tyckas lite tidigt på året att plocka fram dom raderna. Visst det är inte jul ännu. 2månader kvar. Något som också innebär att jag nog borde försöka komma igång med träning också. Av olika slag, men nog om det.

Lennons inledande rader till den juliga låten kom som en reminder till mej i afton. Även om det inte är jul nu, så har ändå ett år gått, ett ett nytt tar vid. Hela tiden rör det sej i tillsynes eviga cykler; det spelar ingen roll vi väljer att sätta ett datum som 31dec eller 24/25dec eller från den aktuella tidpunkten och dagen, ändå "ett år sen sist" (det där lät inte så djuplodande ber om ursäkt).

Men jag minns en jul för några år sedan. Gissningsvis fem. Jag satt på mitt pojkrum. Det var juletid. Mellandagarna kanske, efter själva julafton vet jag. Jag satt på mitt pojkrum. Ensam. Jag hade Lennons inledande ord som knagde i skallen på mej. Jag satt på mitt pojkrum. Jag tänkte och jag började skriva ett brev. Till en vän. Men jag skickade det aldrig - tror jag. Vem vet kanske någon vän hör av sej och visar upp brevet trots allt? Vill minnas att jag nog året efter, eller före, vid samma tidpunkt på året satt på pojkrummet och hade orden knagande och försökte skriva ett brev. Men jag skickade aldrig det. Det blev inte så mycket till brev.

Det handlade om reflexion. Tillbakablickande. Ett år hade gått. Vad hade jag gjort. Vet inte om kunde besvara frågan särskilt väl, eller jo jag vet; jag kunde inte, därför slängde jag brevet. Minnena, som painful trace fördunklade och var svåra att bemöta.

Jag brukar betrakta mej själv som en person med gott minne. Och även hört det från annat håll. Men egentligen vet jag inte om mitt minne är särskilt utmärkande i jämförelse med andras. Jag vet dock att jag har självbilden av ett gott minne. Men det skrämmer mej samtidigt. Jag är rädd för att mitt goda minne skall förgås - vilket det i sinomtid också skall - att det ska fade away och vad blir kvar då?

Det finns en trygghet i att ha minnena och rekonstruera det förflutna. Jag försöker vårda mina minnen väl. Återvända till dom. Försök undvika det oundvikliga - det är fel - men blir inte minnena trevligare ju mer färg, ljud, smaker och dofter som kan bevaras och knytas där an.

Men jag vet inte om jag vill kalla mej särskilt nostalagisk egentligen.

Jag kan läsa gamla brev eller mail jag skickat. Till en början med en nyfikenhet och något som kan liknas vid förtjusning. Men den känslan överges snabbt. Jag känner inte igen mej i ynglingens ord. Jag rodnar och skäms. Det finns ett töcke av ångest att återvända till ens egna skrivna ord. Vem är han som skrev det? Det är sannerligen inte jag.

Men Jaget är svårbestämtligt och ständigt förändras det. Jaget är inte mycket mer än en serie av impressioner som Hume nog skulle sagt eller en buddhist för den delen. Men om det nu ändå är jag på någotvis, jag kan till exempel erinna mej utan svårighet att jag just skrivit och känt så, så kan jag åtminstone glädjas åt att jag genom gått förändringar och utvecklats; jag är inte längre så naiv och även om jag kan känna bitterhet och cynism idag så är det en annan typ än de som återfinns i breven.

Om 2 månader lite drygt, när jultomten gått, kan jag nog sätta mej på min kammare och låta Lennons röst och ord strömma från någon högtalare och skriva ett brev som kommer skickas. Jag ser bortom de painful trace som finns.