Fem minuter kvar

Bob Dylan sjunger i den fantastiskt vackra episka sången Brownsville girl You know it's funny how things never turn out the way you had them planned och just så känns det lite just nu.

För flera månader sen blev det känt att Ulf Lundell skulle göra en höstturné; "unplugged" kallades den. Väldigt lite info exakt hur det skulle bli släpptes och ingen info kom heller under månaderna som gick; allt blev överraskning i Gävle 25 sep när premiären var.

Redan den förmiddagen biljetterna släpptes bokade jag mej en biljett på rad 5 i Jönköping 10okt. Nu skriver vi 10okt och Lundell ska stå (eller sitta på sin stol/pall) om mindre än 10 minuter.

Jag är många många många mil därifrån. Känns lite bittert frågar jag mej själv? Är jag bitter över detta faktum? Nej inte alls; jag är inte bitter (utan att travestera Robert Gustafssons imitation av dalmasen Tony). Men kan något vara bittert utan att man själv är bitter? Ligger nära till hands att beskriva det som bittert. Men när jag tänker vidare så är det nog inte bittert heller, utan bara lustigt (funny). Tror däremot att novemberspelningen i Gbg som också uteblir kommer kännas bittert (och bittrare som om den står för dagens uteblivna bitterhet).

Så jag gav bort min biljett till Bull. Hoppas att hon får en fin kväll, och hon vet säkert vad jag talar om, då hon var tvungen att ge upp sin biljett till en kanonkonsert som ägde rum i somras. Kan bara hålla en liten tumme att Rätt igenom mej spelas ikväll, även om det inte är så troligt.

Nåja, sitter på min säng här i New Delhi med balkongdörren öppen. Dricker inte glögg. Hugger inte i sten, men visst är jag lite trött på alla mail och koder och vill ha dej här på riktigt samtidigt som jag funderar på om jag ska döva den lustiga känslan med att sätta igång Club Zebra-dvd:n och känna en 29gradig varm nattluft tränga in och fylla mina lungor.