Eloi, Eloi, lema sabachtani

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.
Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
jag ropar om natten men finner ingen ro.


På dig förtröstade våra fäder,
de litade på dig, och du kom dem till hjälp.
De ropade till dig och blev räddade,
de litade på dig, och du svek dem aldrig.

Men jag är en mask, inte en människa,
hånad och föraktad av envar.


Du hjälpte mig ut ur min moders liv,
du lät mig vila trygg vid min moders bröst.
Från min födelsestund är mitt liv i din hand,
alltsedan jag blev till har du varit min Gud.

Dröj inte långt borta, jag är i nöd,
och ingen finns som hjälper mig.

Tjurar skockar sig runt mig,
jag är kringränd av bestar från Bashan.
De spärrar upp sina gap
som rovlystna, rytande lejon.

Jag rinner bort likt vatten som slås ut,
benen lossnar i min kropp,
mitt hjärta är som vax,
det smälter i mitt bröst.

Min mun är torr som en lerskärva,
tungan klibbar vid gommen.
Du lägger mig i gravens mull.

Hundar samlas runt mig,
jag omringas av en hord av våldsmän.
Händer och fötter är skrumpnade,
jag kan räkna varje ben i min kropp.

De står där och stirrar på mig,
de delar mina plagg emellan sig,
de kastar lott om mina kläder.

Men du, Herre, dröj inte långt borta,
du min styrka, skynda till min hjälp!

Rädda mig undan svärdet,
mitt liv ur hundarnas våld!
Rädda mig ur lejonets gap,
mitt arma liv undan vildoxens horn!

Vackert och kraftfullt, från Psaltarens 22:a psalm.